Thailand jagar medlemskap i OECD till 2028. Processen är igång på allvar: en formell färdplan antogs i juli 2024, och det inledande memorandumet lämnades in i december 2025. Samtidigt kör myndigheterna intensiva razzior mot utländska bolag och markägande strukturer. De två spåren går inte ihop.
På ena sidan står ambitionen att bli en del av den klubb som kräver öppna, transparenta och förutsägbara investeringsregler. På andra sidan finns en lagstiftning som fortfarande bygger på 1970-talets logik: skydda den inhemska handeln genom att begränsa utländskt ägande – oavsett vem som faktiskt satsat kapitalet.
Årtalet är ingen bild. Utlänningars rätt att äga mark vilar formellt på paragraf 86 i Land Code, som medger ägande i kraft av traktat – men det sista traktat som gav den rätten upphörde 1970, och sedan dess finns inget att åberopa. Två år senare, 1972, kom Alien Business Law som lade grunden för dagens näringsrestriktioner och som Foreign Business Act från 1999 bygger vidare på. Båda benen i systemet stängdes i början av 1970-talet, och där står de kvar.
Resultatet är det vi ser nu. Myndigheterna jagar nominee-upplägg, misstänkta markbolag och utlänningar som försöker behålla kontrollen över det de själva finansierat. Men de adresserar bara symptomen. Orsaken lämnas orörd.
Lagen skapar det den sedan jagar
Foreign Business Act tvingar fram en konstruktion där thailändska aktieägare formellt ska äga minst 51 procent. Det gäller även när en utländsk investerare lagt in 100 procent av kapitalet. Ingen som satsar hela summan lämnar frivilligt över majoritetskontrollen. Därför uppstår nominee-uppläggen.
Under 2026 har 361 verksamheter granskats nationellt. På Koh Tao har 47 utlänningar gripits, på Phuket har över hundra bolag inspekterats och 16 personer åtalats. Insatserna är omfattande – och de kommer att fortsätta så länge lagen ser ut som den gör.
Senator Prathum Wongsawat pekade på just detta den 1 september. Hennes förslag är enkelt: ägarandelen ska spegla det kapital som faktiskt satts in. Den som finansierar bolaget till hundra procent ska också kunna äga det till hundra procent. Det är den logiska lösningen – och den enda som tar bort det starkaste incitamentet till fusk.
Ändå lever reglerna kvar. De skapades för att skydda thailändska företag i en tid då Thailand var en helt annan ekonomi. Idag är landet en exportnation som är beroende av utländskt kapital, teknik och tjänster. Ändå behandlas den som satsar allt fortfarande som om hen bara får äga hälften.
OECD har redan sagt sitt
OECD:s egna granskningar är tydliga. I organisationens index över restriktioner mot utländska direktinvesteringar ligger Thailand på omkring 0,240. Mexiko ligger på 0,147, Nya Zeeland på 0,144. Kanada, Australien och Turkiet ligger alla lägre. Thailands värde är högre än hos varje nuvarande medlemsland.
I sin ekonomiska översikt 2025 uppmanade OECD Thailand att ytterligare minska restriktionerna för utländska direktinvesteringar, särskilt inom tjänstesektorerna. Redan 2020 varnade organisationen för att undantag och kryphål skapar osäkerhet för investerare. De selektiva undantagen, luckorna och de överlappande regelverken skapar just den oförutsägbarhet som OECD pekar på.
Crackdownen gör problemet mer synligt, inte mindre. Ju fler bolag som granskas, desto tydligare blir det hur det nuvarande systemet fungerar i praktiken. Det är inte en tillfällighet att många mindre utländska aktörer tvingas in i gråzoner. Det är en direkt följd av lagen.
Styret måste välja väg
Det nuvarande styret kan inte samtidigt jaga OECD-medlemskap och behålla 1970-talets äganderestriktioner. Antingen reformerar man lagstiftningen så att den som satsar kapitalet också får äga det – eller så accepterar man att accession-processen blir svårare och att investeringsklimatet fortsätter att präglas av osäkerhet.
Senatorns förslag är det första som går till botten med orsaken. Hittills har politiken mest handlat om att jaga dem som försöker överleva i ett system som gör det olönsamt att göra rätt.
Till detta kommer en obekväm detalj. I en undersökning från King Prajadhipok’s Institute i augusti, bland 2 000 svarande, förstod bara 2 procent vad OECD är. 42 procent hade aldrig hört talas om organisationen. Ett medlemskap som knappt någon känner till ska alltså bära en reform som ingen ännu vågat genomföra.
Thailand står inför ett vägval. Antingen moderniserar man ägandereglerna så att de speglar dagens ekonomi och OECD:s krav. Eller så fortsätter man att jaga de upplägg som den egna lagstiftningen genererar – och riskerar att OECD-drömmen blir svårare att nå.
Valet är politiskt. Men konsekvenserna är ekonomiska.
Av: Bernt Johansson
67 år lever i Thailand
