Den 31 oktober inleds klimatmötet COP26 i Glasgow. Det är 26:e partsmötet under FN:s klimatkonvention: alla länder som har ratificerat konventionen träffas årligen och har gjort så sedan 1995. COP26 skulle ha ägt rum förra året, men blev uppskjutet på grund av pandemin. Storbritannien står som värd för mötet och har haft en ambitiös agenda med många förberedande möten, på både teknisk och politisk nivå, men pandemin har förstås försvårat processen. Hursomhelst, i Glasgow blir det nu ett fysiskt möte, om än med färre deltagare än normalt.
Under många år handlade dessa möten om genomförandet av Kyotoprotokollet, som är ett protokoll till Klimatkonventionen. Sedan 2015 handlar det dock mest om genomförandet av Parisavtalet som man kan säga ersätter Kyotoprotokollet. Den stora skillnaden mellan Parisavtalet och Kyotoprotokollet är att alla länder har någon form av åtagande under Parisavtalet medan Kyotoprotokollet bara innebar utsläppsminskningsmål för industriländerna. (Under Klimatkonventionen handlar utsläpp alltid om växthusgaser)
Mötet denna gång kommer framförallt att handla om två saker: klimatfinansiering och nationella ambitioner, två teman som tenderar att återkomma under dessa möten. “Ambition” handlar om att länderna, som i samband med att Parisavtalet etablerades 2015 utvecklade nationella mål och planer, s k Nationally Determined Contribution (NDC), och det finns nu en förväntan att många länder ska komma med uppdaterade, mer ambitiösa, klimatmål inför COP26.
EU har inför Glasgowmötet uppdaterat sin NDC och har höjt ambitionen från en minskning på 40% till 55% jämfört med 1990. EU:s förhoppning är förstås att andra länder också ska uppdatera sina NDCs och komma med högre ambition till Glasgow. Många länder har presenterat s k netto-nollmål. Netto-noll innebär att utsläppen av växthusgaser ska neutraliseras av upptag i skog och vegetation så att nettot av utsläpp blir noll. Kina har satt ett sådant mål till 2060 och EU ska ha en ekonomi med netto-nollutsläpp till 2050. Långsiktiga mål i all ära, de som är mer bekymrade över klimatförändringarna brukar framhärda att hög ambition i det korta perspektivet är desto viktigare.
Vad innebär då Thailands NDC eller klimatmål? Är Thailands mål ambitiöst? Thailand har uppdaterat sin NDC, men landet har inte höjt ambitionen. Man bör känna till att utsläppen av växthusgaser har ökat kraftigt i Thailand under de senaste tio åren. Det hänger förstås ihop med en stark ekonomisk tillväxt och ett omfattande beroende av naturgas, olja och kol för energiförsörjningen. Precis om många andra växande medelinkomstländer har Thailand satt ett utsläppsminskningsmål i förhållande till en förväntad utsläppsnivå 2030. Detta innebär att utsläppen i Thailand fortfarande kan öka fram till 2030, men, det kunde alltså vara värre.
Thailands mål är att minska utsläppen med 20% till 2030 jämfört med en business-as-usual referensbana, och man har också sagt att man kan nå 25% med internationellt stöd. Detta innebär att Thailand 2030 skulle kunna ligga på en utsläppsnivå på drygt 400 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta kan jämföras med Sverige som släpper ut cirka 50 miljoner ton per år. Sveriges mål, som en del i EU:s gemensamma NDC, innebär att Sverige ska minska utsläppen till 2030 med 40% jämfört med 2005. Sveriges egna nationella mål går ju sen utöver detta.
I jämförelse med Sveriges och EU:s mål framstår inte Thailands mål som särskilt ambitiöst, men man ska också komma ihåg att en av Klimatkonventionens viktigaste principer är att industriländerna ska gå före och att utvecklingsländer har rätt till utveckling. Icke desto mindre, en risk med den typen av mål Thailand har är att referensbanan överskattas. Om denna överskattning är omfattande kan det innebära att Thailand mer eller mindre inte behöver göra någonting för att nå målet på 20% till 2030. En organisation som granskar ländernas mål (https://climateactiontracker.org/) skriver att Thailands utsläppsminsknings mål är ”kritiskt otillräckligt”. Denna syn delas kanske inte av Thailands regering och kan också behöva förklaras (vilket jag kommer att göra i en senare blogg).
Nästa blogg kommer att handla om hur Thailand agerar i klimatförhandlingarna, på dessa partsmöten. Vilka samarbetar Thailand med, vilken roll spelar ASEAN och kommer Glasgowmötet innebära att Thailand förändrar sin klimatpolitik?
Author: Johan Nylander
Johan har mångårig erfarenhet av international klimatpolitik och har under senare år arbetat med handel med utsläppsrätter för Asiatiska utvecklingsbanken och FN:s Klimatkonvention (Regional Collaboration Center, Bangkok).
