Nu är det en vecka sedan Glasgows klimatpakt slutfördes, ett möte som framförallt i slutet inte saknade dramatik. I slutändan ställs ofta nord mot syd och inte är det helt lätt för närmare 200 länder att enas om en text. Således finns det de som tycker att Glasgowmötet var lyckat, och det finns de som anser att Glasgowmötet inte alls var särskilt lyckat. Den gemensamma texten i detta fall är ett s k cover decision, dvs ett övergripande beslut från mötet, ett beslut som kräver konsensus. (https://unfccc.int/sites/default/files/resource/cop26_auv_2f_cover_decision.pdf) Den stora frågan var om och hur utfasning av fossila bränslen och framförallt utfasning av kol skulle hanteras i texten.
Mötet handlade till stor del om klimatfinansiering, dvs stöd från industriländer till utvecklingsländer för deras omställning och anpassning till ett förändrat klimat. Ett problem är att industriländerna har lovat, flera gånger och första gången redan 2009, att stödet ska nå upp till 100 miljarder US dollar per år. OECD uppskattade att stödet nådde ca 79 miljarder US dollar 2019, alltså en bit kvar. Så frågan ställs varje år: ”Var är våra pengar?”
Mötet handlade förstås framförallt om Parisavtalet. Det bör ju nämnas att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod har löpt ut och det blir ingen mer åtagandeperiod – Kyotoprotokollet är nu historia. I Glasgow slutfördes den s k regelboken som innebär att Parisavtalets alla delar nu kan operationaliseras och genomföras i praktiken. Inte minst finns nu ett regelverk för internationell handel med utsläppsrätter på plats (mer om det i nästa blogg).
Utanför förhandlingar relaterade till Parisavtalet fördes en mängd diskussioner och många initiativ lanserades. Mitt under mötet annonserades även en ny överenskommelse mellan Kina och USA. Dessa deklarationer och initiativ är lätt att få till jämfört med en deklaration som alla parter till Klimatkonventionen ska skriva under. Frågan är nu om Thailand hoppade på något av dessa tåg.
Premiärminister Prayut fanns på plats under de första dagarnas högnivåmöte och annonserade att även Thailand sätter ett mål för nettonollutsläpp, vilket följer en pågående trend där många länder ansluter sig till nettonollutsläppsklubben. I övrigt syntes dock inte mycket av Thailand och en del artiklar och bloggar i Thailand handlar nu om Thailands brist på åtaganden och vilja att minska utsläpp. Jämfört med några andra ASEAN-länder var det ganska tyst från Thailand:
Över 100 länder, motsvarande 70% av den globala ekonomin, lanserade det globala metanlöftet (Global Methane Pledge). Från ASEAN finns Indonesien, Vietnam och Singapore med på listan. Men inte Thailand.
141 länder skrev under en deklaration om skog och landanvändning (Glasgow leaders’ declaration on forests and land use). Från ASEAN finns Brunei, Indonesien, Filippinerna, Malaysia, Singapore, Vietnam, men inte Thailand.
Över 40 länder skrev under ett uttalande om att intensifiera ansträngningarna att göra kolkraft grönare (Global Coal to Clean Power Transition Statement): Brunei, Filippinerna, Singapore och Vietnam, men inte Thailand.
Flera ASEAN-länder anslöt sig till ett program för innovation inom jordbruket (The Global Action Agenda for Innovation in Agriculture): Indonesia, Malaysia, Laos, Filippinerna och Vietnam, men inte Thailand.
Man kan med andra ord inte säga att Thailand intar någon ledande position i klimatarbetet, i alla fall inte på den (synliga) internationella arenan. Ny lagstiftning för klimatpolitiken är på väg i Thailand, vi får se vad den säger när den väl är på plats.
Author: Johan Nylander
Johan har mångårig erfarenhet av international klimatpolitik och har under senare år arbetat med handel med utsläppsrätter för Asiatiska utvecklingsbanken och FN:s Klimatkonvention (Regional Collaboration Center, Bangkok).
