När Thailands utrikesminister Sihasak Phuangketkeow nyligen tog ordet i United Nations General Assembly var budskapet tydligt: Thailand anklagar Kambodja för att ha brutit det eldupphöravtal som slöts i Putrajaya. Anklagelserna var konkreta och specificerade – beskjutning över gränsen samt militära drönare som flugit in över thailändskt territorium.
Detta är inte ett medieutspel. Det är en formell, internationell anklagelse registrerad i FN:s system.
Det som gör situationen politiskt avgörande är inte bara vad Thailand säger – utan vad Kambodja inte säger.
Om anklagelserna varit felaktiga hade Kambodja haft flera självklara alternativ:
-
kräva rättelse i FN-forumet
-
lägga fram motbevis
-
offentligt bestrida detaljerna
Inget av detta har skett. Kambodja har valt tystnad.
I internationell diplomati är tystnad inte neutralitet. Den innebär att anklagelserna står oemotsagda och därmed blir den referens som omvärlden förhåller sig till.
Varför detta spelar roll
FN är ingen domstol som automatiskt pekar ut skyldiga. Men FN fungerar som ett arkiv för ansvar. Den part som:
-
talar öppet
-
dokumenterar händelser
-
följer processerna
… bygger trovärdighet. Den part som inte bemöter konkreta anklagelser hamnar i försvar – även om det sker genom tystnad.
Om Thailands militära svar
Det är korrekt att Thailand har genomfört militära åtgärder inne på kambodjanskt territorium. Skillnaden ligger i orsak och sammanhang.
Det handlar inte om territoriella anspråk eller invasion, utan om begränsade motåtgärder efter upprepade gränsincidenter. I internationell rätt klassas detta som självförsvar eller åtgärder för att stoppa pågående beskjutning – så länge den andra parten inte kan visa motsatsen.
Och återigen: Kambodja har inte gjort det.
Varför skylls ändå allt på Thailand?
I den offentliga debatten syns ofta tre återkommande felslut:
-
”Den starkare parten är alltid skyldig” – fel. Handlingar avgör, inte militär kapacitet.
-
”Båda sidor är lika skyldiga” – falsk balans. Ett brutet avtal är inte symmetriskt.
-
”FN säger inget, alltså är Thailand lika skyldiga” – missförstånd. FN dömer inte automatiskt, de registrerar processer.
Slutsats
Det går att hålla två tankar samtidigt:
-
Militärt våld är alltid allvarligt.
-
Ansvar måste ändå bedömas utifrån vem som bryter avtal, vem som dokumenterar, och vem som tiger.
Thailand har valt att ta konflikten till det internationella regelverket och redovisa sin ståndpunkt öppet. Kambodja har valt att inte bemöta anklagelserna.
I internationell politik är det inte två likvärdiga positioner.
