Det är en av de mörkaste kapitlen i svensk kriminalhistoria, och ändå är det så många som aldrig hört talas om det. Hösten 1978 anställdes en 18-årig pojke som beredskapsarbetare på en långvårdsavdelning i Malmö. Innan vintern var över hade dussintals äldre, sjuka patienter dött under fasansfulla omständigheter – mitt framför personalens ögon, på en plats där de borde ha varit tryggast av alla.
Jag har läst mig igenom det här fallet flera gånger nu, och varje gång blir jag lika illa berörd. Inte bara av det som hände, utan av hur länge det fick fortsätta trots varningssignaler som borde ha varit omöjliga att missa.
En ung man med varningar i bagaget
Den 4 september 1978 fick 18-årige Anders Hansson jobb som beredskapsarbetare på avdelning 26 vid Malmö Östra sjukhus – en långvårdsavdelning där majoriteten av patienterna led av demenssjukdomar. Han fick anställningen trots att han hade mycket dåliga vitsord från liknande jobb tidigare.
Bara några månader tidigare, mellan mars och maj 1978, hade han jobbat som vikarierande vårdbiträde vid långvårdskliniken på Värnhems sjukhus i Malmö. Omdömet därifrån var inte nådigt – enligt uppgifter beskrevs han som olämplig för arbetet, initiativlös och med stora kontaktsvårigheter. Han rekommenderades inte för liknande jobb i framtiden. Sommaren 1978 provade han igen, den här gången vid Segevångsgården i Malmö, men även där var föreståndaren negativ till en fortsatt anställning på grund av samma problem.
Ingen av dessa varningar följde honom till Malmö Östra sjukhus. Man kan fråga sig hur många liv som hade sparats om systemet bara hade pratat med varandra.
Mordvågen på avdelning 26
Det som gör historien så obehaglig är hur det började – med beröm. Kort efter att han börjat larmade Hansson personalen om att en patient hade andningssvårigheter och behövde hjälp. Patienten räddades, och den unge mannen fick uppskattning för sitt ingripande. Enligt flera källor upprepades liknande scener flera gånger, och varje gång var det just han som slog larm.
Men bakom kulisserna hade han redan börjat sitt fasansfulla arbete. Efter ungefär tre veckors anställning gav han den nästan blinde 66-årige Karl Erik Stenberg en giftig blandning av rengöringsmedlet Ivisol och vatten, vid flera tillfällen. Han sa senare att han tyckte synd om mannen. Det första dödsfallet bedömdes som naturligt – men därefter fortsatte han systematiskt att ge fler patienter rengöringsmedel, ofta utspätt med saft, i avsikt att döda dem.
Enligt uppgifter fanns omkring 50 patienter på avdelningen hösten 1978. Tre månader senare var bara drygt 20 av dem kvar i livet. Det är en siffra som är svår att smälta – och ännu svårare att förstå att ingen slog larm på allvar tidigare. Flera patienter klagade faktiskt på mannen och berättade att de fått starka drycker av honom, men eftersom det rörde sig om dementa patienter togs klagomålen inte på allvar av ansvariga läkare.
Avslöjandet i januari 1979
Den 11 januari 1979 gav Hansson 84-åriga Anna Greta Andersson en klunk Gevisol. Hon protesterade och berättade vad som hänt för en sjuksköterska. Mannen förnekade allt – och samma dag gav han ändå gift till ytterligare två patienter.
Dagen efter, den 12 januari, upptäcktes det som slutligen fällde honom. 93-åriga Elsa Jönsson, som fått gift dagen innan men fortfarande levde, fick en ny dos och skrek högt av smärta. Personalen som kom till platsen kunde tydligt känna doften av Gevisol från kvinnans andedräkt, och hon hade frätskador i munnen. Klinikchefen Britta Törnblom beordrade att all personal skulle stanna kvar på avdelningen, och sanningen kunde inte längre förnekas.
Rättegången och domen
Efter att först ha försökt lägga skulden på en patient erkände Hansson kort därefter för polisen. Under förhören erkände han sammanlagt 27 mord och 15 mordförsök, men både polis och rättskemister hade svårt att med säkerhet fastställa hur många av dödsfallen som verkligen orsakats av förgiftning.
Rättegången i Malmö tingsrätt inleddes i maj 1979 och pågick under fjorton utspridda rättegångsdagar, där 32 vittnen hördes. Åklagaren bedömde att 16 mord och 11 mordförsök kunde styrkas med bevis, medan resten av fallen saknade tillräckligt stöd i vittnesmål och journalanteckningar. Den 22 augusti 1979 dömdes Hansson i Malmö tingsrätt till sluten psykiatrisk vård för 11 fall av mord och 16 fall av mordförsök. En rättspsykiatrisk undersökning hade fastslagit att han led av en allvarlig psykisk störning.
Han överfördes till den rättspsykiatriska kliniken vid Sankt Lars sjukhus i Lund och satt där i över femton år innan han släpptes fri på 1990-talet. Domen kom också att blottlägga stora brister i rutinerna på avdelningen – och riktade allvarlig kritik mot den ansvarige överläkaren, som senare fråntogs sin läkarlegitimation.
Det är en historia som känns långt bort i tiden, men som ändå berör något universellt: rädslan för att inte bli sedd eller trodd när man är som mest utlämnad. För oss som skriver om vård och omsorg, i Sverige eller på andra sidan jordklotet, är det en påminnelse om hur viktigt det är att lyssna på de som inte alltid har en röst att höras med.
