Yxmordet i Brattås löst efter 21 år – med Linköpings-metoden

I 21 år låg det som ett olöst sår i svensk kriminalhistoria: två pensionärer slagna till döds med en yxa på sin egen gård, en mördare som aldrig hittades och en bygd som fick leva med misstankar riktade mot varandra. Nu, drygt två decennier senare, sitter en 45-årig man häktad – och metoden som fällde honom är densamma som en gång knäckte ett av landets mest ökända mordfall: dubbelmordet i Linköping.

Likheterna mellan de två fallen är inte bara tekniska. Båda handlar om oskyldiga människor som dödades utan uppenbart motiv, båda blev nationella symboler för polisens maktlöshet inför ett olöst brott – och båda löstes till slut genom dna-baserad släktforskning, en metod som varit både räddare och juridisk het potatis.

Ett dubbelmord som gäckade polisen

Den 31 maj 2005 mördades Tor Öberg och Gerd Wiklund, ett par i 70-årsåldern, på sin gård i Brattås utanför Härnösand i Ångermanland. De hittades döda av Öbergs dotter den 2 juni. Paret dödades av slag med en yxa som aldrig återfunnits, och det har misstänkts att Tor Öberg mördades först medan Gerd Wiklund gick ut för att se vad som hänt – och därmed själv blev nästa offer. Mördaren har misstänkts vara bekant med paret.

Fallet blev ett av Sveriges mest uppmärksammade kalla fall. Polisen säkrade redan 2005 ett okänt dna-spår på Gerd Wiklunds strumpa, men spåret gav ingen träff i registren och förblev en gåta i över 20 år. SVT:s Veckans brott tog upp mordet flera gånger, och Leif G.W. Persson gjorde en tv-rekonstruktion av händelsen – utan att fallet klarades upp.

Samma metod som i Linköping

Genombrottet kom först den 8 april 2026, då en man i 45-årsåldern bosatt i Katrineholm anhölls, misstänkt för dubbelmordet. Gripandet möjliggjordes genom dna-baserad släktforskning, en metod som blev tillåten först efter en lagändring 2025. Metoden har tidigare använts i ett pilotprojekt år 2020 för att lösa dubbelmordet i Linköping 2004, där släktforskaren Peter Sjölund hjälpte till att hitta gärningsmannen.

Det är ingen slump att just Sjölund dök upp igen. I Linköpingsfallet kartlade han omkring 800 personer och gick tillbaka till 1800-talet för att hitta gärningsmannen, ett arbete som tog honom fem veckor. Metoden bygger på att en dna-profil från brottsplatsen matchas mot betydligt större och mer detaljerade släktforskningsdatabaser än polisens egna. Polisen använder omkring 15 bitar av dna – att jämföra med minst 700 000 i en släktforskningsdatabas, enligt Sjölund.

Ironin är bitter: efter att metoden användes i Linköpingsfallet bedömde Integritetsskyddsmyndigheten att den var olaglig. Först efter en lagändring 2025 kunde den användas igen – och nu gav den, enligt Sjölund själv, ett efterlängtat genombrott efter att de anhöriga lidit i 21 år.

Skor, en orörd plånbok och en yxa som saknas

Men fallet är fortsatt fullt av frågetecken som varken dna eller släktforskning löst. Två personer lämnade skospår i boningshuset där morden skedde. Vem sökte de efter, och varför lämnade de Tor Öbergs plånbok med 10 000 kronor orörd om det var ett rån? Yxan som användes som mordvapen har fortfarande inte återfunnits.

Den nu åtalade mannen nekar till brott, men hans försvarare har uppgett för SVT att mannen erkänt inför polis att han dragit in Gerd Wiklund i ladugården – och att han uppger att hon redan var död. Enligt mannens egen version ska han av en slump ha passerat gården under en promenad, sett två okända män i mörka kläder attackera paret, och blivit beordrad att dra in kroppen. Åklagaren har varit tydlig med sin bedömning av den förklaringen: inte trovärdig.

Vad striden om metoden egentligen handlar om

Att ett 21 år gammalt mord kan klaras upp genom att jämföra dna mot amatörsläktforskares gentester är på samma gång en teknisk triumf och ett integritetsproblem som svensk lagstiftning fortfarande brottas med. Skillnaden mellan att fånga en mördare och att systematiskt kartlägga miljoner svenskars släktband utan deras vetskap är hårfin – och det är ingen tillfällighet att myndigheterna först sa nej och sedan, under trycket av olösta mord som Linköping och Brattås, ändrade lagen.

Att det tog en lagändring för att lösa ett brott som redan hade dna-bevis säkrat på brottsplatsen sedan 2005 säger något om hur trögt svensk rättsapparat rör sig när juridik och teknik springer ifrån varandra. Frågan är hur många fler kalla fall som ligger och väntar på att någon äntligen vågar dra samma slutsats som Peter Sjölund redan visat två gånger: att dna faktiskt inte ljuger.