Det här är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.
Jag läste en nyhet i går som fick mig att förstå, en gång till, varför jag bor här och inte där.
Ett julmustmärke har lanserat en variant med alkohol. Fyra och en halv procent, säljs på Systembolaget. Inte i matbutiken, inte bredvid den vanliga. På Systembolaget, med legitimationskontroll, som allt annat med alkohol i.
Det blev en riksnyhet. Inte för att det hänt något – utan för att en sjuttonåring i Boden blev arg på Facebook.
Så här går det till
En redaktion hittar någon som är upprörd. Helst ung, helst med ett tydligt citat. ”Förbannad”, i det här fallet. Sedan byggs en artikel kring ilskan, som om den i sig vore en händelse.
Det kostar ingenting att producera. Det ger klick. Och det skapar ett intryck av att något är fel, utan att någon behövt visa att det faktiskt är det.
Under alltihop ligger samma outtalade idé som alltid när alkohol diskuteras i Sverige: tänk på barnen.
Vilka barn?
Ungefär var femte svensk kvinna och var fjärde svensk man får aldrig barn. Räkna sedan in alla vars barn är vuxna och har flyttat hemifrån. Alla som är ensamstående. Alla som firar jul med vänner, eller själva, eller inte alls.
Den barnfria julen är inte ett undantag i Sverige. Den är miljontals människors verklighet.
Ändå ska varje ny produkt, varje öppettid, varje glas diskuteras som om varenda svensk sitter med småbarn runt bordet. Och den vuxna människa som vill ha något starkt i glaset på julafton förväntas förklara sig.
Det är det jag inte orkade med
Det handlar inte om julmust. Det handlar om att det blev svårt att andas.
Om att alla har synpunkter på hur man lever. Vad man äter. Vad man dricker. Hur man reser. Vad man säger, och i vilken ton. Vad man borde tycka om saker man inte tänkt på.
Om att det alltid finns någon som blivit kränkt, och att den personens känsla väger tyngre än fakta i rummet.
Om att man till slut börjar formulera om sig i förväg. Tänker efter en extra gång innan man säger något fullständigt harmlöst. Inte för att man menar illa – utan för att man lärt sig att det alltid finns någon som ska hitta något.
Det är inte en enskild sak. Det är tusen små.
Här frågar ingen
Jag har bott i Thailand i många år nu. Det finns mycket här som är krångligt, ineffektivt och stundtals obegripligt. Byråkratin kan driva vem som helst till vansinne. Vägarna är livsfarliga. Regnperioden sätter halva staden under vatten.
Men ingen frågar hur jag lever.
Ingen har synpunkter på vad jag dricker på en söndag. Ingen skriver en insändare om mina grannars livsstil. Ingen tycker att min kväll är deras angelägenhet.
Det finns en grundinställning här som är svår att sätta ord på för den som inte upplevt den: sköt dig själv, så sköter jag mig. Inte som kyla eller likgiltighet – snarare som en sorts respekt. Ditt liv är ditt.
Det är det jag flyttade till. Inte solen, inte priserna, inte stranden.
Den här bilden
I går kväll satt jag på stranden. Ett glas rom med is, en joint, fullmånen över vattnet. Jag tog en bild.
Titta på den en stund. Känn efter.
Om du just fick en klump i magen, om du redan formulerar vad någon borde säga om det här – då har du precis bevisat min poäng åt mig.
I Sverige hade den bilden inte varit en bild. Den hade varit ett ställningstagande.
Någon hade skrivit om normalisering av alkohol. Någon annan om drogliberalism. En tredje om passiv rökning, fast jag satt utomhus vid ett hav. En fjärde om klimatavtrycket i att bo där jag bor. En femte hade undrat vad jag ville signalera, och en sjätte hade tyckt att man kan väl ändå tänka på ungdomarna.
Ingen hade frågat om jag hade en trevlig kväll.
Här är det en bild på en kväll.
Det är hela skillnaden, i ett foto.
Missförstå mig inte
Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. Sjukvården fungerar. Rättsstaten står. Man kan dricka vattnet ur kranen och lita på att ambulansen kommer.
Och det finns saker värda att bli upprörd över. Riktiga saker. Sverige har inga problem med att hitta dem just nu.
Men någonstans försvann proportionerna. En burk julmust på Systembolaget blev en nyhet för att en tonåring, som inte ens får köpa den, blev arg.
Och när det är det som fyller nyhetsflödet — då har man inte längre en debatt. Då har man ett klimat.
Det var därför
Jag saknar Sverige ibland. Ljuset i maj. Vattnet. Vissa människor, varje dag.
Men jag saknar inte känslan av att ständigt ha någon över axeln som har en synpunkt.
Här får jag andas.
