På onsdagen klev premiärminister Anutin Charnvirakul in i parlamentet för att lägga fram ett lånedekret på 400 miljarder baht. Han hälsade artigt på oppositionsledaren Natthaphong Ruengpanyawut i entréhallen, log, och tog hissen upp.
Det ser ut som vanlig parlamentarism. Det är det inte riktigt.
Pengarna är nämligen redan lånade. Dekretet är redan lag. Det parlamentet ska göra i dag är att debattera ett beslut som redan är fattat och verkställt. Att det går till så är inte ett fel – det är precis vad grundlagen föreskriver för nöddekret. Men ordningsföljden är hela poängen med den här historien.
Vad det handlar om
Regeringen godkände dekretet den 5 maj. Av de 400 miljarderna ska 200 gå till att lindra levnadsomkostnader som stigit i spåren av kriget i Mellanöstern, och 200 till Thailands energiomställning.
Oppositionspartiet Folkets parti drev frågan till Författningsdomstolen med hänvisning till paragraf 172 i grundlagen. Den tillåter nöddekret enbart för att värna nationell säkerhet, allmän säkerhet, landets ekonomiska trygghet eller för att avvärja allmänna katastrofer – och bara när regeringen bedömer att det finns en brådskande och oundviklig nödvändighet.
Det var ingen liten protest. Petitionen undertecknades av 133 ledamöter av representanthuset – mer än en femtedel av kammaren, vilket är tröskeln för att över huvud taget kunna föra frågan vidare. Talmannen skickade den till Författningsdomstolen enligt paragraf 173, och domstolen konstaterade att bevisningen räckte utan ytterligare utredning.
Den 9 juli gav domstolen regeringen rätt. Dekretet är grundlagsenligt, och invändningen att brådskan saknades avvisades.
Juridiskt är saken alltså avgjord. Det som återstår är den ekonomiska frågan, och den är betydligt obehagligare.
Räkna själv
I april 2026 låg Thailands offentliga skuld på 12,8 biljoner baht, motsvarande 66,7 procent av BNP. Det lagstadgade taket för finanspolitisk hållbarhet ligger på 70 procent.
Det betyder att utrymmet mellan där landet står och taket är 3,3 procentenheter – ungefär 633 miljarder baht.
Dekretet på 400 miljarder motsvarar drygt 2 procentenheter av BNP.
Med andra ord: ett enda dekret tar omkring 63 procent av allt utrymme som återstår innan Thailand slår i sitt eget skuldtak.
Det blir värre. Finansdepartementets egna beräkningar anger att statens manöverutrymme för nettoupplåning krympt till 1,5 procent av BNP – runt 288 miljarder baht. Dekretet är alltså större än ett helt års deklarerade låneutrymme.
Och för budgetåret 2026 ligger utgifterna på 3,78 biljoner baht med ett underskott på 860 miljarder. Skuldkvoten väntas landa på 68,17 procent.
Den medelfristiga finansplanen för 2026–2030 räknar med en topp på 69,78 procent under budgetåret 2028.
Låt den siffran sjunka in. Regeringens egen plan är att gå så nära taket att marginalen blir 0,22 procentenheter. Det är inte en buffert. Det är en avrundningsfel.
För svensk referens: 400 miljarder baht är omkring 116 miljarder kronor.
Oppositionens kritik är bättre än vanligt
Det brukar vara lätt att avfärda oppositionens invändningar mot lånedekret som rutinmässigt gnäll. Den här gången är kritiken konkret nog att förtjäna att tas på allvar.
Vice partiledaren Sirikanya Tansakun pekar på att partiet hittat stöd för sin oro i domstolens fullständiga utslag – bland annat vittnesmål från fyra experter som ifrågasatte om energiomställningsprogrammet på 200 miljarder över huvud taget innehåller tillräckligt konkreta planer för att lindra energikrisen.
Hennes huvudpoäng är svår att komma runt: energiomställning är en strukturell process som kräver planering på medellång till lång sikt. Ett nöddekret är per definition ett verktyg för det akuta. Att finansiera det strukturella med det akuta instrumentet är en begreppsförvirring, inte en lösning.
Partikollegan Supachot Chaiyasat går på metoden. Problemet, menar han, börjar med att regeringen arbetat nedifrån och upp – samlat in projektförslag först, i stället för att först sätta tydliga nationella mål för omställningen.
Hans exempel är talande. Ett föreslaget program ska erbjuda lån för solcellsinstallationer i en miljon hushåll. Men enligt Supachot säger både EGAT och storstadens elmyndighet MEA att målet begränsas av nätkapaciteten. Subventionen kan dessutom komma att falla från 50 000 till 30 000 baht per hushåll. Och planen att låta hushållen betala tillbaka installationen via elräkningen är inte ens möjlig under gällande regelverk.
Ett program alltså, där nätet inte räcker till, stödet kan halveras och återbetalningsmodellen är olaglig. För det ska staten låna 200 miljarder på nöddekret.
Nämnaren ingen pratar om
En skuldkvot har två delar, och debatten handlar nästan alltid bara om täljaren.
Thailands problem är minst lika mycket nämnaren. Det strukturella bidraget från den ekonomiska tillväxten till skuldhållbarheten har minskat kraftigt. När tillväxten är svag stiger kvoten även utan att staten lånar en enda baht till.
Det är därför de 69,78 procenten 2028 ska läsas som en optimistisk siffra, inte en pessimistisk. Den bygger på att prognoserna håller.
Notan kommer 2028
Och vem betalar? Det finns redan ett svar, och det har fått påfallande lite uppmärksamhet.
Finansdepartementet har föreslagit att momsen höjs från 7 till 10 procent – i två steg, 1,5 procentenheter 2028 och ytterligare 1,5 procentenheter 2030.
Moms är en regressiv skatt. Den träffar hårdast dem som gör av med hela sin inkomst varje månad, alltså vanliga hushåll. Det är den räkning som ligger och väntar bakom dagens upplåning, och den ligger bekvämt nog efter nästa val.
Kan det fälla regeringen?
Det är den fråga som ligger i luften, och svaret är: inte automatiskt – men politiskt är det inte gratis.
Röstar representanthuset ner dekretet upphör det att gälla. Men – och det här är avgörande – ett upphävande påverkar inte det som redan hunnit göras under tiden dekretet varit i kraft. Pengarna som lånats förblir lånade.
Någon regel som tvingar en premiärminister eller minister att avgå finns inte heller. Däremot är frågan om det politiska ansvaret omöjlig att komma undan. Att förlora en omröstning om 400 miljarder baht är inte en teknikalitet – det är ett underkännande av regeringens hantering av statskassan, och den sortens nederlag brukar inte gå att sitta av.
Med andra ord: konstitutionellt överlever regeringen ett nej. Politiskt är det en annan sak.
Vi har följt den här frågan sedan i våras: när Anutin först övervägde ett nödlån i april, när han tog fullt ansvar för det i maj, och när domstolen gav klartecken i juli.
Slutsats
Låt oss vara rättvisa mot Anutin på tre punkter. Han kom till parlamentet. Han säger sig beredd att svara rakt och transparent. Och han uppfann inte det här instrumentet – han är den sjätte thailändska premiärministern att utfärda ett lånedekret av det här slaget.
Men just det sista är inte ett försvar. Det är diagnosen.
När ett undantagsverktyg använts av sex regeringar i rad har det upphört att vara ett undantag. Det har blivit ett sätt att styra: låna först, lagstifta samtidigt, debattera efteråt. Varje enskilt tillfälle kan motiveras. Summan av dem är att parlamentets kontroll över statens plånbok urholkats till en efterhandsgranskning.
Att staten agerar i en energikris är inte problemet. Ett rikt land med finanspolitiskt utrymme ska göra precis det. Problemet är att Thailand inte längre har det utrymmet, att regeringens egen plan lämnar 0,22 procentenheter till nästa kris, och att pengarna nu går till ett omställningsprogram som landets egna elmyndigheter säger att nätet inte klarar.
Frågan är inte om Thailand har råd med 400 miljarder. Det har landet, precis. Frågan är vad som händer den dagen nästa chock kommer – och kassaskåpet redan står öppet och tomt.
Av: Bernt Johansson
67 år lever i Thailand
