Thailändska medier och myndigheter beklagar sig just nu högljutt över att USA, under Trumps återkomst, hotar införa höga tullar på thailändska exportvaror. De varnar för att däck, fisk och elektronik inte längre kommer att vara konkurrenskraftiga. Men bakom krokodiltårarna gömmer sig en verklighet som få vill tala om: Thailand är inte ett offer – Thailand är sin egen största fiende.
Regeringen påstår att man ”inte har något val” än att hålla tullmurar höga för amerikanska jordbruksprodukter som kyckling, fläsk och nötkött. Man skyller på sjukdomsrisker, böndernas väl och att lagar måste anpassas. Men i samma andetag importerar landet tiotusentals ton lågprisgriskött och besprutade grönsaker från Kina, ofta via undermålig eller helt utebliven kontroll. Det är alltså inte sjukdomar eller bönder man skyddar – det är monopol, mellanhänder och den elit som styr livsmedelskedjan.
För vin och alkoholprodukter är hyckleriet än mer skamlöst. Medan Australien och Nya Zeeland får 0 % tull på sina viner, får amerikanska viner betala uppemot 60–65 %. USA har bett om samma avtal – Thailand har nekat. Ändå begär man att amerikanska tullar på thailändska produkter ska sänkas. Det kallas ömsesidighet – men Thailand vill ha öppen exportmarknad för sig själv, och stängda gränser för andra.
Och varför detta motstånd? Jo – för att öppna marknaden för amerikansk mat och alkohol skulle hota landets mäktiga oligarker. Företag som Charoen Pokphand (CP Group) och ThaiBev (Chang) kontrollerar stora delar av Thailands livsmedels- och dryckesproduktion. Och många av dessa företag är redan djupt sammanlänkade med kinesiskt kapital och kinesiska affärsintressen. Kina är inte bara en handelspartner – det är en delägare bakom kulisserna.
Det är därför Thailand hellre importerar griskött från Kina än släpper in konkurrens från USA. Det är därför man hellre låter thailändska bönder gå under än att rubba den kartell som håller matpriserna uppe. Och det är därför man hellre gråter ut i media och pekar finger åt Trump – än att erkänna att felet ligger hos dem själva.
Thailand har haft 20 år på sig att modernisera sin tullpolitik, digitalisera sitt importsystem och förhandla fram rättvisa handelsavtal. Vietnam har gjort det – och får nu frihandel med USA. Thailand har valt att låta bli. Nu får man skörda vad man sått.
Det är inte Trump som förstör Thailands framtid.
Det är eliten i Bangkok.
