Det finns resor där allt går enligt plan.
Det här var inte en sådan.
När vi kom fram till piren i Ban Phe var semesterkänslan på väg upp. Väskorna var packade, familjen var redo och planen var enkel — snart skulle vi sitta på båten över till Koh Samet.
Problemet?
Färjan hade precis lämnat.
Där stod vi. Packning, två barn, en fru och den där klassiska semesterfrågan som alla föräldrar känner igen: ska vi verkligen stå här och svettas i värmen och vänta, eller finns det ett bättre alternativ?
Under lågsäsong går den gemensamma speedbåten ungefär varannan timme, och en timmes väntan på en betongpir kändes inte direkt som drömstarten på semestern. Efter ett snabbt familjemöte — av den sort som hålls stående, med bagage i händerna — började vi fråga runt.
– Kan vi hyra en egen speedboat?
Svaret kom snabbt.
– 3 000 baht.
Första tanken var förstås den klassiska: ”Oj, det var mer än vi tänkt oss.” Men sedan började jag räkna, och matten är ofta semesterns bästa vän. Den gemensamma speedbåten kostade runt 300 baht per person, och vi var fyra. Då var vi redan uppe i ungefär 1 200 baht — och då skulle vi ändå stå kvar och vänta.
Skillnaden var alltså egentligen bara priset för att slippa piren och börja semestern direkt.
Så vi körde.
Jag frågade:
– Kan vi åka direkt nu?
Svaret:
– Självklart. Vi hämtar er.
Och plötsligt gick vi från att stå och fundera till att sitta på väg mot båten. Semesterläget var tillbaka, lika snabbt som det försvunnit.
När min fru betalade fick hon två biljetter tillbaka. Hon tittade lite frågande på dem.
– Varför två?
Svaret blev:
– Ska ni inte åka hem också?
Och där kom den lilla överraskning som vände hela kalkylen. 3 000 baht var inte enkel resa. Det var tur och retur. Plötsligt kändes det inte längre som ett dyrt infall utan som dagens smartaste beslut. Egen båt hela vägen, ingen kö, ingen väntan i värmen.
Ibland är det faktiskt värt att köpa sig lite tid.
Avgiften alla glömmer
När vi kom fram till Koh Samet väntade nästa lilla detalj. Ön ligger inom ett naturreservat, och därför tillkommer en entréavgift. Barnen betalade 40 baht vardera medan vuxna får punga ut lite mer. Ingen stor kostnad i sig, men precis en sådan sak som har en förmåga att dyka upp som en överraskning vid grinden när man redan känner sig framme.
Motorcykeln — och konsten att gå hundra meter
Sedan började jakten på transport.
För oss är motorcykel det självklara sättet att upptäcka Koh Samet. Ön är lagom stor för att utforskas på två hjul, och man får friheten att stanna precis där man själv vill, inte där en buss bestämmer.
Precis vid centrum ville uthyrarna ha 400 baht per dag. Vi gick några hundra meter längre bort och hittade exakt samma typ av motorcyklar för 300 baht. Eftersom vi hyrde två stycken sparade vi direkt 200 baht per dag.
Ingen förmögenhet, men Thailand är ofta precis så. De små skillnaderna finns där, om man bara orkar gå de där extra hundra meterna bort från den första uthyraren. Betrakta det som öns första lilla tålamodsprov.
Ao Prao — planen som blev en parkeringsplats
Vår första plan var egentligen att åka till Ao Prao och titta på resorterna där. Området har länge haft ryktet om sig att vara en av de finare delarna av Koh Samet.
Men när vi kom fram fick vi en annan bild.
Vi möttes av en vaktkur och en grind. Motorcyklar fick inte köra vidare. Vi fick parkera och gå — ungefär två kilometer.
Kanske fungerar det alldeles utmärkt om man faktiskt bor där och resorten hämtar en vid piren, det ska jag inte uttala mig om. Men som besökare, nyss avstigen från en motorcykel man precis betalat för, blev första känslan ändå:
”Jaha. Det här blev lite mer omständligt än vi tänkt oss.”
Och ibland är det just sådana små saker som avgör vart man faktiskt hamnar.
Så vi vände, gasade och fortsatte söderut.
Och det var då vi hittade Kira Baya.
Kira Baya — där vägen nästan tar slut
Det första man märker med Kira Baya är läget.
Man kör längre och längre söderut. Asfalten blir smalare, trafiken tunnare, och känslan av att man håller på att lämna resten av ön bakom sig växer för varje kurva. Vägen tar nästan slut.
Och precis där, där det känns som att man kommit till världens ände, ligger resorten.
Det finns resorter på Koh Samet där man bor nära stranden. Och så finns det resorter där man känner att man kommit bort från allt. Kira Baya tillhör med bred marginal den senare kategorin. När vägen tar slut har du nästan kommit fram, och just den känslan av avskildhet är förvånansvärt svår att hitta på resten av ön.
Familjevillan med havskänsla
Vi bodde i en Family Beach Front Villa, och det som imponerade direkt var planlösningen. Villan består av två separata sovytor med en dörr emellan — en detalj som vid första anblick verkar liten, men som varje barnfamilj vet är värd sin vikt i guld. Föräldrar på ena sidan, barn på andra, fred i hela kungariket.
Takhöjden är generös och skapar en luftig känsla. Väggarna går visserligen inte hela vägen upp till taket, men med separat luftkonditionering i båda delarna spelar det ingen roll — temperaturen är behaglig oavsett hur familjen väljer att fördela sig. Båda rummen har egen TV, och utanför väntar en stor terrass med utsikt över bukten.
En detalj som verkligen stack ut var det stora runda badkaret. På kvällen, när solen gått ner och havsbrisen letar sig in från stranden, är det en närmast löjligt perfekt plats att sjunka ner i med ett glas vin.
Solnedgången man inte får missa
En av resortens största tillgångar ligger bara några minuters promenad bort. Följer man stigen söderut kommer man till öns sydligaste utsiktsplats, där havet öppnar sig i flera riktningar samtidigt. Solnedgångarna här är rent spektakulära. För fotografen, naturälskaren eller bara den som vill stå helt still en stund och inte göra någonting alls — det är en plats man inte bör missa.
Gratis kajak och snorkel
För den som inte kan sitta still erbjuder resorten flera trevliga förmåner. Under vår vistelse kunde vi utan kostnad låna både kajak och snorklingsutrustning, vilket gör det enkelt att utforska det klara vattnet och de närliggande vikarna utan att plånboken blir inblandad varje gång man vill ut på äventyr.
Mat och service
Till lunch provade vi flera mindre rätter, av den sort som passar perfekt att dela runt bordet. Servicen var vänlig och uppmärksam utan att någonsin kännas påträngande — den svåra balansen som så många resorter missar. Cocktails kostade runt 250 baht, fullt rimligt för ett resortläge på Koh Samet. Atmosfären var avslappnad och lugn, mil ifrån de mer intensiva strandområdena längre norrut.
Netflix på rummet — en oväntad familjeräddare
En positiv överraskning i villan var att TV:n hade Netflix installerat. Och inte krånglig-Netflix, där man sitter och pekar sig fram genom användarnamn och lösenord bokstav för bokstav med en fjärrkontroll från förra årtusendet. Här skannade man bara en QR-kod med mobilen, och på några sekunder var TV:n kopplad till vårt eget konto.
Plötsligt hade vi hela vårt eget bibliotek av filmer, serier och barnprogram direkt på rummet. För barnfamiljer är det en större fördel än många tror — efter en hel dag på stranden kan barnen kollapsa framför sina favoritprogram precis som hemma, och föräldrarna får en stund till det där vinet vid badkaret.
Det enda man bör tänka på är att logga ut från Netflix innan man checkar ut. Och skulle man glömma det — vilket man gör — är det ingen katastrof. Netflix låter dig logga ut en enskild enhet via kontot på nätet, långt efter att du lämnat ön och resorten är ett minne blott.
Klockan 06.18 och en man utan kaffe
Klockan 06.18 satt jag på terrassen och tittade ut över havet. Solen hade redan gått upp, fåglarna var i full gång och Koh Samet vaknade långsamt till liv.
Problemet?
Frukosten öppnade först 07.00.
För en normal semesterfirare är det här inget problem alls. För en man som dricker sitt kaffe innan resten av familjen ens öppnat ögonen blev väntan… lång.
Klockan 07.04 satt exakt två personer i restaurangen. Jag och min son. Vi hängde på låset som ett par A-lagare utanför Systembolaget en lönefredag — fast vårt beroende handlade om koffein snarare än något starkare.
Frukostrestaurangen ligger ovanför lobbyn med stora öppna fönsterluckor mot grönskan. Känslan är nästan som att sitta uppe bland trädkronorna medan morgonsolen letar sig in mellan bladen. Genom öppningarna skymtar havet, och den lätta brisen gör hela rummet luftigt och avspänt.
Och som morgonmänniska har jag bara ett enda krav som verkligen betyder något: kaffet. Lyckligtvis levererade maskinen långt över förväntan. Fin crema, bra balans och inte ett spår av den bittra eftersmak som annars brukar avslöja billiga bönor eller en maskin som ingen rört sedan högsäsong. Efter första koppen blev det snabbt en andra. Allt var förlåtet.
Frukosten i sig överraskade också positivt. Förutom en välfylld buffé med kallskuret, ost, sallader, frukt, bakverk och varma rätter kunde man dessutom beställa nylagade äggrätter. Vi valde Eggs Benedict — inte direkt vad man förväntar sig på en resort i den här storleken.
Och kritiken får bli högst subjektiv. Den var tekniskt sett mycket välgjord, med perfekt rinnande gula och en krämig hollandaise. Min enda invändning är personlig: jag hade gärna sett en variant med rökt lax och avokado, vilket är den version jag själv föredrar. Men det är att klaga på lyxnivå.
Min fru, som är thailändska, hittade snabbt flera alternativ som passade hennes smak — bland annat risgröt och anka med ris. Samtidigt fanns alla de europeiska klassikerna kvar för oss andra. Och det var kanske det som imponerade mest: inte en enskild rätt, utan bredden. Vår familj har nämligen helt olika frukostvanor. Jag vill ha kaffe, ägg och något europeiskt, min fru söker sig till de thailändska rätterna, och barnen har som vanligt sina helt egna favoriter. Alla hittade snabbt något de ville ha — och det är, om något, det yttersta betyget på en hotellfrukost.
Flytten — när dottern ville ha mer puls
Efter några dygn i lugnet längst söderut var det dags för en helt annan typ av semester. Vår dotter skulle firas, och hon ville ha fart, folk och puls — inte en avskild vik där den största händelsen är solnedgången. Så vi packade ihop och flyttade norrut, till Samed Grandview Resort vid livligare Sai Kaew Beach.
Vi kom fram redan klockan 14.00. Incheckningen var visserligen senare, men det är lågsäsong, och ingen verkade ha bråttom. Så vi gjorde det enda rimliga: slog oss ner på några bönkuddar på stranden, beställde in lite smått att plocka på, och en Blue Hawaii i storlek Large.
In kom en tunna på tre liter.
Vi började dricka — och konstaterade ganska snabbt att den var lite väl svag och vattnig för sitt eget bästa. Lösningen var enkel och föga oväntad: vi beställde in en dubbel vodka och en flaska sprit, byggde om hela drinken från grunden, fyllde på med lite mer is, och plötsligt hade vi en riktig strandfavorit. Large, full igen, tre liter, och den här gången med ordentlig pondus. Den höll oss sällskap ända fram till incheckningen.
Rummen — två dubbelrum, 4 300 baht för bägge inklusive frukost — var fina designrum med stor uteplats. Inget att klaga på där.
Födelsedagen, tårtan och elden
På kvällen var det dags för middag, och vi valde Winks Beach Club. En riktigt fin middag, och precis när vi trodde att kvällen var slut kom personalen ut med en liten tårta till vår dotter — komplett med sång och ett rungande ”Happy Birthday”. Sådant glömmer barn inte.
Sedan följde en grym eldshow som hela familjen älskade. Vi satt allra närmast, så nära att vi faktiskt kände värmen från lågorna slå emot oss. Exakt den sorts puls dottern hade hoppats på.
Och så frukosten…
Morgonen efter var det dags för frukost — samma tid, 07.30. Och här måste jag vara ärlig, för kontrasten var brutal.
Samma trötta espressomaskin mötte mig, och besvikelsen var närmast total. Knappt drickbart kaffe. Enbart espresso eller americano att välja på, bittert och helt utan crema. För en kaffemänniska var det en kall dusch redan innan första tuggan.
Jag fyllde tallriken med mat och hittade till och med Eggs Benedict även här. Men där Kira Baya levererade restaurangklass, låg dessa ägg ihopslängda på en tallrik, kalla, med en gula som var helt stel. Inte alls vad jag hade hoppats på.
Frukosten i stort var helt okej — men i en helt annan klass än Kira Baya. Det blev tydligt att det är just sådana detaljer som skiljer en bra resort från en riktigt bra.
Hemvägen — tillbaka till verkligheten
Trots kaffebesvikelsen var vi nöjda. Vi hade fått både lugnet och pulsen, både solnedgångarna och eldshowen. Vi ringde efter en speedboat, bestämde en tid, och när vi kom ner till piren var det bara att kliva ombord och åka direkt. Ingen kö, ingen väntan i värmen.
Och så, lika abrupt som semestern började, var vi tillbaka i verkligheten och vardagen igen.
Två resorter, en familj, två slutsatser
Efter att ha testat både södra Koh Samet och Sai Kaew Beach landade vi i en ganska tydlig — och splittrad — slutsats.
Bella och jag hade valt Kira Baya igen utan att tveka en sekund. Lugnet, villan, frukosten och den genomtänkta helheten gjorde helt enkelt ett djupare intryck än den livligare delen av ön.
Barnen, däremot, höll envist på Sai Kaew Beach — den större stranden, fler aktiviteter och betydligt mer rörelse.
Och kanske är det själva poängen. Valet handlar mindre om vilken resort som faktiskt är ”bäst”, och mer om vilken sorts semester man söker just den här gången. Vi var lyckligt lottade nog att få båda.
