Det finns artister man tar för givna. Som bara finns där, år efter år, med samma leende och samma blonda hår, och som man på något omedvetet sätt räknar med alltid ska finnas kvar. Dolly Parton var en sådan.
På tisdagen den 25 augusti dog hon i Nashville, 80 år gammal. Enligt familjens uttalande gick hon bort lugnt och stilla. Hennes publicist Marcel Pariseau berättade att hon avled ”efter att modigt ha kämpat mot en kort tids cancer”. En liten, privat ceremoni hålls för den närmaste familjen.
Hon hade själv varit öppen med att hälsan svajat de senaste två åren, särskilt efter att maken Carl Dean gick bort i mars 2025. I en videohälsning till sina fans tidigare i år sa hon något som nog många anhöriga känner igen sig i:
– När min man Carl var väldigt sjuk, och det pågick länge, och sedan när han gick bort – då tog jag inte hand om mig själv. Jag lät en massa saker vara som jag borde ha tagit tag i.
Från en enrumsstuga till hela världen
Dolly Rebecca Parton föddes den 19 januari 1946 i en enrumsstuga i Tennessee, som fjärde barnet av tolv. Familjen var, med hennes egna ord, ”dirt poor”. Pappan kunde inte läsa.
Musiken fanns ändå där, framför allt genom mamman. ”Mitt folk var de som sjöng på begravningar och bröllop och fester och allt möjligt lokalt”, berättade hon en gång. En farbror gav henne hennes första gitarr, hon lärde sig spela vid sju års ålder och började omedelbart skriva egna låtar.
– Mamma var fascinerad av hur jag kunde rimma och skriva låtar om saker jag aldrig varit med om, sa Parton. Men jag hörde ju dem prata.
Efter gymnasiet flyttade hon till Nashville. Redan första dagen i staden mötte hon en man utanför en tvättomat. Han hette Carl Thomas Dean, och de var gifta i nästan sextio år.
Låten som fick Porter Wagoner att gråta
Under en karriär som spände över mer än ett halvsekel skrev Parton över 3 000 låtar. ”Coat of Many Colors” – en stilla hyllning till mamman som sydde ihop kläder av lappar i det fattiga hemmet. ”Jolene”, som fortfarande får hela festvåningar att sjunga med. ”9 to 5”, titelspåret till filmen hon själv spelade huvudrollen i, som blev en hymn för arbetande kvinnor världen över.
Men den mest kända historien handlar om ”I Will Always Love You”. Låten skrevs inte som en kärlekssång, utan som en vädjan. Parton ville lämna ”The Porter Wagoner Show”, där hon i sju år först varit hans ”söta lilla flicka” och sedan duettpartner. Wagoner ville inte lyssna.
– Så jag åkte hem och skrev den låten, tog med den tillbaka nästa morgon och sa: sätt dig ner, du måste höra en sak. Så jag sjöng den, och han grät.
Han lät henne gå. 1974 inledde hon en solokarriär som saknar motstycke i amerikansk musikhistoria.
När Whitney Houston 1992 spelade in låten till ”Bodyguard” blev den en av tidernas mest sålda singlar – och Parton, som ägde rättigheterna, tjänade omkring tio miljoner dollar. Det var ingen slump. Redan som 20-åring hade hon startat ett eget förlag tillsammans med sin farbror Bill Owens, för att behålla kontrollen över sin musik.
Så när Elvis Presley 1974 ville spela in ”I Will Always Love You” och hans manager Colonel Tom Parker krävde halva förlagsrätten, sa hon nej. Till Elvis.
– Det här är mitt förlag, och det här kommer uppenbarligen att bli en av mina viktigaste upphovsrätter, och jag kan inte ge dig halva. För det är sådant jag lämnar efter mig till min familj.
49 album, elva Grammys – och Hollywood
Parton släppte 49 album och vann elva Grammys. Hon blev en av countryhistoriens mest framgångsrika crossover-artister med regelbundna hits på poplistorna, inte minst ”Islands in the Stream” tillsammans med Kenny Rogers.
Filmdebuten kom 1980 i ”9 to 5” vid sidan av Jane Fonda och Lily Tomlin. Fonda, som var producent, har berättat hur hon slog på radion på väg hem från teatern, hörde Parton sjunga ”Two Doors Down” och fick en uppenbarelse: ”Håret reste sig på mig. Hon hade aldrig gjort film. Jag tänkte: herregud. Dolly, Lily och Jane…”
Parton tackade ja – på villkoret att hon fick skriva och framföra titellåten. Den knackade rytmen i introt? Hennes egna lösnaglar.
Senare kom ”The Best Little Whorehouse in Texas” (1982) och ”Steel Magnolias” (1989), där hennes skönhetssalongsägare Truvy introducerade henne för en helt ny generation.
Hon vägrade döma någon
Parton var noga med att hålla politiken utanför. Ingen visste riktigt vad hon tyckte om enskilda presidenter. Men i frågor om medmänsklighet var hon aldrig otydlig. Hennes låt ”Travelin’ Thru” till filmen ”Transamerica” 2005, om en transkvinna som försöker återknyta banden till sin familj, gav henne en andra Oscarsnominering – och kritik hemifrån.
– Jag är så frispråkig när det gäller att bara acceptera människor i allmänhet, sa hon till Larry King 2016. Jag tror inte att vi ska kritisera och döma andra människor. Vi är alla Guds barn. Vi är som vi är, och vi ska få vara det.
På frågan om den religiösa högern tog illa upp svarade hon kort: ”Absolut. Hela tiden.”
Dollywood – och 300 miljoner böcker
1986 köpte hon en nöjespark i Pigeon Forge, Tennessee, och döpte om den till Dollywood. Den är idag Sevier Countys största arbetsgivare, med över 23 000 skapade jobb och ungefär 1,8 miljarder dollar om året till regionen.
Men det hon själv var mest stolt över var böckerna. Dollywood Foundation startade med att försöka få ner antalet skolavhopp i hennes hemtrakter. Hon lovade personligen 500 dollar till varje sjunde- och åttondeklassare som tog studenten. Sedan kom Imagination Library, som skickar gratis böcker hem till barn – idag över 300 miljoner exemplar, i flera länder.
Allt handlade om pappan.
– Han var den klokaste man jag känt, men jag vet i mitt hjärta att hans oförmåga att läsa antagligen hindrade honom från att uppfylla sina drömmar, sa hon.
När pandemin kom sköt hon in pengar i utvecklingen av Modernas vaccin och donerade en miljon dollar till coronaforskning vid Vanderbilt University.
– Jag kände mig så stolt över att ha fått vara en del av det där lilla fröet, som förhoppningsvis växer till något stort och hjälper till att läka den här världen.
Ett liv som räckte till för många
Hon kom in i Country Music Hall of Fame 1999 och fick Recording Academys hederspris 2011. När Rock and Roll Hall of Fame ville ha in henne protesterade hon först – hon tyckte inte att hon var någon riktig rockstjärna. Sedan tog hon det som en utmaning, gjorde albumet ”Rockstar” och sjöng duetter med Ringo Starr och Paul McCartney.
Det säger ganska mycket om Dolly Parton. Hon tog aldrig sig själv på för stort allvar, men hon tog alltid arbetet på allvar.
Och för de flesta av oss var hon aldrig bara en amerikansk countrysångerska. ”Jolene” och ”9 to 5” hörde till uppväxten oavsett var man växte upp, och ”I Will Always Love You” har följt med genom alldeles för många avsked.
Nu tar hon farväl själv. 80 år gammal, med 3 000 låtar och 300 miljoner böcker efter sig.
Vila i frid, Dolly.
