Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists sonderingsuppdrag slutade utan resultat. På måndagsförmiddagen lämnade hon tillbaka det till talman Andreas Norlén med beskedet att det inte går att få ihop en mittenregering. Därmed ligger initiativet hos talmannen igen – och det är 44 dagar sedan valet.
Beskedet
Hennes slutsats sammanfattades i en mening:
”Det finns en majoritet för en mittenpolitik men inte för en mittenregering.”
Alltså: i sakfrågorna finns ett underlag som sträcker sig över blockgränsen. Men inte för att sätta de partierna i samma regering.
Räkningen som faktiskt går ihop
Det märkliga är att aritmetiken inte är problemet. Riksdagen har 349 mandat och majoritetsgränsen går vid 175.
| Parti | Mandat |
|---|---|
| Socialdemokraterna | 99 |
| Moderaterna | 70 |
| Sverigedemokraterna | 62 |
| Vänsterpartiet | 30 |
| Centerpartiet | 25 |
| Kristdemokraterna | 22 |
| Miljöpartiet | 22 |
| Liberalerna | 19 |
En regering med S, C, L, KD och MP landar på 187 mandat. Det är majoritet med tolv mandat till godo.
Men ta bort någon av ytterkanterna och det rasar:
- Utan Kristdemokraterna: 165 – tio för lite
- Utan Miljöpartiet: 165 – tio för lite
Där sitter knuten. Den enda mittenkonstruktion som når egen majoritet kräver både KD och MP i samma regering – de två partier i den gruppen som står längst ifrån varandra.
Matematiken stämmer. Det är politiken som inte gör det. Och det är precis vad hennes mening betyder.
En sondering utan förhandlingsmandat
Här finns en invändning som är svår att komma runt.
När Magdalena Andersson sonderade förhandlade hon om sig själv. Partierna visste exakt vad de ombads acceptera och kunde svara ja eller nej på något konkret.
Thand Ringqvist hade redan den 19 oktober slagit fast att hon inte ville bli statsminister: ”Min ambition är att bidra till en lösning på regeringsfrågan, inte att själv bli statsminister.”
Hon bad alltså partierna acceptera någon annan, ospecificerad. Då finns det ingenting att säga ja till. Samtalen blir kartläggning snarare än förhandling – och kartan var redan ritad innan veckan började.
Det förklarar varför ingen har flyttat sig. Det fanns inget att flytta sig till.
Vad veckan kostade
En sak är ändå värd att hålla isär, för den avgör hur illa det egentligen är.
Enligt regeringsformen är det förkastade förslag som räknas mot gränsen för extraval, inte sonderingar:
”Har riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag, ska förfarandet avbrytas och återupptas först sedan val till riksdagen har hållits.”
Sonderingsuppdraget finns inte ens i grundlagen. Det enda som krävs av talmannen är att han ”kallar företrädare för varje partigrupp till samråd”. Sonderingen är en arbetsmetod Norlén själv utvecklat.
Veckan kostade alltså tid, men inte ett av de fyra försöken. Efter att Magdalena Andersson föll den 15 oktober står det fortfarande ett förbrukat och tre kvar.
Fyra försök – men bara ett är förbrukat
Här är en förväxling värd att reda ut, för den styr allt som händer nu.
Det finns ingen gräns för hur många sonderingar talmannen får göra. Sonderingen är ingen grundlagsreglerad åtgärd över huvud taget. Han kan utse en ny sonderare i morgon, och en till efter det.
Gränsen gäller något annat: statsministeromröstningarna. Förkastar riksdagen talmannens förslag fyra gånger blir det extraval.
Hittills har en sådan omröstning hållits – Magdalena Andersson den 15 oktober. Tre återstår.
Kan Andersson föreslås igen?
Ja. Ingenting i grundlagen hindrar att samma person läggs fram på nytt efter att ha fallit.
Det finns dessutom färskt prejudikat. Efter valet 2018 röstades Stefan Löfven ner den 14 december 2018 – och valdes till statsminister av samma riksdag den 18 januari 2019.
Att Andersson föll i oktober stänger alltså ingen dörr. Hon sade själv att hon saknade förutsättningar och pekade ut Ulf Kristersson som nästa sonderare, men det var ett politiskt besked, inte ett formellt hinder.
Varför de tre kvarvarande försöken är strategi
När bara tre omröstningar återstår blir varje förslag en bricka.
Ett parti som vill ha extraval kan rösta ner förslag för att bränna försök. Ett parti som fruktar extraval måste till slut antingen stödja någon eller lägga ner rösten.
Och här spelar den negativa parlamentarismen roll: en statsminister tillträder om inte mer än hälften av ledamöterna röstar emot. Nedlagda röster stoppar ingen. Det betyder att en minoritetsregering kan passera – men bara om tillräckligt många väljer att inte trycka rött.
Det är den kalkylen partierna gör nu, och den förklarar varför ingen vill vara den som rör sig först.
44 dagar i perspektiv
| Val | Statsminister på plats | Dagar |
|---|---|---|
| 2021 (Löfven tillbaka) | 7 juli 2021 | 16 |
| 2022 (Kristersson) | 17 oktober 2022 | 36 |
| 2026 | — | 44 och räknar |
| 2018 (Löfven II) | 18 januari 2019 | 131 |
Sverige har redan passerat 2022 års tempo. Till rekordet från 2018 är det långt kvar – men skillnaden är att 2018 hade man alla fyra försöken i behåll långt in i processen.
Vad som händer nu
Turen ligger hos talmannen. Han kan ge ett nytt sonderingsuppdrag till någon annan, eller gå direkt på ett förslag till riksdagen.
Väljer han det senare och förslaget faller är två av fyra försök förbrukade. Faller alla fyra blir det extraval inom tre månader.
Norlén hade vid publiceringen inte meddelat vem som står på tur. Men i och med att uppdraget lämnats tillbaka är det han som håller i processen igen.
Källor
- Elisabeth Thand Ringqvists uttalande efter mötet med talmannen 26 oktober 2026.
- Mandatfördelningen enligt Sveriges riksdags egen redovisning av ledamöter per parti.
- Regeringsformen 6 kap 4–5 §§ – om statsministeromröstning och gränsen för extraval.
- Tidigare rapportering: C-ledaren får sonderingsuppdraget.
Av: Bernt Johansson
67 år lever i Thailand
