Som generell förespråkare för livets goda lider jag med de stackars nyzeeländska ungdomarna som aldrig kommer få röka en riktigt god cigg. Men som förespråkare för att sätta ner foten är jag imponerad.
Och om sossarna skulle vinna valet 2026 kan man ge sig på att de skulle införa fri entré igen, och eftersom jag som alla normsmarta människor är för fri entré på museer skulle jag först bli glad, men sedan skulle en vag känsla av otrygghet genast smyga sig på, för hur länge ska lyckan vara denna gång? Vi är ständigt blott en regeringskris ifrån att behöva ställa om, och om det är något de senaste åren lärt oss är det att det enda som är lättare att få till än förändringar i entréavgiftspolicyn för svenska statliga museer är regeringskriser.
Nej, skriv in fri entré på museum i Sveriges grundlag, eller skriv in i grundlagen att det ska kosta. Vid det här laget är jag så trött på att kastas mellan ytterligheterna att båda alternativen känns lika välkomna.
Likadant känner jag inför att Tidöpartierna, politikens svar på Bamseskurkarnas klubb Tuffa tuffingars förening, i veckan (och med viss förvirring sinsemellan) öppnat för att ta bort skatten på plastpåsar.
Vi vet bara hur man velar fram och tillbaka kring huruvida cigg ska få smaka mint eller inte
Visst var plastpåseskatten möjligen ett lite tandlöst tilltag, visst måste det finnas mer effektiva sätt att bromsa all världens klimatförändringar än att chockhöja priset på en svensk Ica-kasse, och visst var det under en övergångsperiod kolossalt störigt att utrymmet under diskbänken svämmade över av papperspåseknöggel.
Men vi har ju precis vant oss. Som alla normsmarta människor har jag med tiden lärt mig att leva ett relativt plastpåsefritt liv. Numera kan jag vika de mest otympliga papperspåsar till hanterbar storlek. Ibland kommer jag till och med ihåg att ta med mig en tygväska till mataffären. Är en återgång till plastpåsesamhället verkligen vad svenska folket mest av allt önskar sig?
Nej, allt är symbolfrågor och signalpolitik, förändringar som politikerna kan göra genom att knäppa med fingrarna. Kring faktiska förändringar, politiska beslut som verkligen skulle påverka oss, är det tystare. Vinster i välfärden är svåra att avveckla över en natt.
Men kanske om vi hade politiker som vågade drömma lite mer? I veckan publicerade DN en artikel om det juridiskt radikala Nya Zeeland, ett land som ofta gått före med lagstiftning. Sverige omtalas också ofta som ett sådant land, men här ligger vi i lä – vi har inte, som Nya Zeeland, beslutat att inga människor födda efter 2008 någonsin ska få köpa cigaretter.
Som generell förespråkare för livets goda lider jag med de stackars nyzeeländska ungdomarna som aldrig kommer få röka en riktigt god cigg. Men som förespråkare för att sätta ner foten är jag imponerad.
Tänk om Sverige kunde gå ännu längre, och totalförbjuda tobaksförsäljning? Det vore drömmen, enligt denna självspäkningslogik – ett land så urbota torftigt och trist att det över huvud taget inte fanns tobak att köpa i affärerna.
Men fullt så trist ska vi förstås inte ha det. Vi vet inte hur man rycker av plåstret. Vi vet bara hur man velar fram och tillbaka kring huruvida cigg ska få smaka mint eller inte.
Länk till original Artikeln
Author: Greta Schüldt
