Demoskop ger oppositionen 50,6 procent. Det är en imponerande siffra. Den har bara ett litet skönhetsfel: det finns ingen regering som motsvarar den. Räknar man i stället på de regeringsalternativ partierna själva säger sig kunna acceptera leder Tidösidan. Med knapp marginal, men den leder.
Demoskops egen bild säger allt – och ingenting
Titta på bilden. Det är Demoskops egen presentation av augustimätningen, och den är instruktiv.
Längst till höger står två stora staplar. En blå på 46,9 och en röd på 50,6. Det är dessa två siffror som sedan vandrar ut i nyhetssändningar, ledarsidor och partiledardebatter som ”blocken”.
Den blå stapeln innehåller Liberalerna. Samma Liberalerna som i samma diagram står på 2,4 procent och enligt samma mätning åker ur riksdagen. Demoskop räknar alltså in ett parti i högerblocket som enligt Demoskop inte kommer att finnas i riksdagen.
Den röda stapeln innehåller Centerpartiet och Vänsterpartiet. Två partier som har meddelat att de inte sitter i samma regering.
Så vad jämför bilden? Ett block där ett parti inte finns, mot ett block där två partier inte kan vara i samma rum. Staplarna är korrekta som addition. Som bild av ett regeringsläge är de ungefär lika informativa som att addera alla som gillar pizza med alla som gillar sushi och kalla summan för en restaurang.
Det är inte Demoskops fel. De redovisar partisympatier, och det gör de bra. Felet uppstår i nästa led, när stapeln läses som ett svar på en fråga den aldrig ställt.
De tråkiga siffrorna
SD + M + KD: 44,5 procent.
S + MP + C: 44,1 procent.
S + MP + V: 43,3 procent.
Det är Demoskops regeringsmatematik när man gör något så radikalt som att lyssna på vad partierna faktiskt säger om vilka de kan regera med.
Ändå är budskapet i medierna att oppositionen leder. Och visst gör den det. Lägger man ihop Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet landar man på 50,6 procent. En majoritet. Konfetti. Ballonger. Magdalena Andersson på väg mot Rosenbad med måttbandet redan i handväskan.
Det enda som saknas är en regering.
Så här fungerar tricket
Det är egentligen ganska enkelt, och just därför är det så märkligt att så få vill förklara det.
Centerpartiet har sagt nej till att sitta i eller stödja en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänsterpartiet har sagt att man inte släpper fram en regering man själv står utanför, om partiets mandat behövs för att den ska kunna bildas.
Det är inte nyanser. Det är två låsta dörrar som vetter mot varandra.
Antingen bildar S och MP regering med C, och då måste V släppa fram en regering som V inte får vara med i, vilket V säger att man inte gör. Eller så bildar S och MP regering med V, och då måste C rösta fram socialister till regeringskansliet, vilket C säger att man inte gör.
Det finns ett tredje alternativ: att någon av dem ljuger om sin egen position. Det kan man förstås hoppas på. Men det är en ganska svag grund att bygga en regeringsbildning på, och en ännu svagare grund att bygga opinionsjournalistik på.
Så vad är 50,6 procent? Det är fyra procentsiffror som någon har adderat i en kalkyl. Inte fyra partier som enats om något. Stor skillnad.
Vem får sitta i knät?
Titta på siffrorna bakom den röda stapeln. S 30,2. C 7,3. MP 6,6. V 6,5.
Centerpartiet är större än Vänsterpartiet. Så om Magdalena Andersson ska välja en partner är valet enkelt: C. Det är det större partiet, det är det mer regeringsvana partiet, och det är det parti som inte skrämmer bort en enda mittenväljare.
Problemet är att S + MP + C är 44,1 procent. Det är inte en majoritet. Det är tre partier som står och tittar på en dörr med ett lås, och nyckeln ligger i Vänsterpartiets ficka.
Så Magda går till V och säger: ni får inte vara med i regeringen, men vi behöver att ni röstar fram den. Ni får inga ministerposter, ingen plats vid bordet, ingen finansminister. Men ni får trycka på knappen.
Vänsterpartiet har redan svarat på den frågan. Svaret är nej.
Det är här bilden av ett grinigt barn inte riktigt räcker. Ett grinigt barn kan man ignorera. Det här är ett barn som har bilnycklarna, står vid dörren och meddelar att ingen åker någonstans förrän det får sitta fram.
Och det är samma barn som för fyra år sedan satt i baksätet och fick Centerpartiet att hoppa ur bilen.
Centerpartiet har också svarat. Och det är värt att läsa svaret långsamt.
C sitter inte i en regering där V ingår. C stödjer inte en regering där V ingår. Och på den raka frågan om partiet hellre går till nyval än viker sig har partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist svarat ja.
Nyval. Hellre att hela landet går till valurnorna en gång till än att V får en stol vid bordet.
Det är inte ett parti som är lite tveksamt. Det är ett parti som har lagt en bomb under bordet och talat om var sprängknappen sitter.
Och vilken regering vill C då ha? Den här veckan kom svaret, serverat som valjippo i Strängnäs: Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Kanske Miljöpartiet.
KD. Partiet som sitter i Tidöregeringen. Partiet vars partiledare är vice statsminister i den regering C går till val på att avsätta.
Ebba Busch svarade inom ett dygn. Nej. Hon vill ha fyra år till med de blågula, kan tänka sig att välkomna C in i Tidösamarbetet om det behövs, och undrar högt vad Centerpartiet egentligen gör bland de rödgröna. KD stöttar ingen regering man inte själv sitter i, och KD sitter inte i en S-regering.
Thand Ringqvist svarade skriftligt att Buschs förstahandsalternativ är en regering som till hälften består av Sverigedemokrater. Vilket är sant. Och helt irrelevant för frågan om KD vill sitta i hennes regering, vilket de inte vill.
Dessutom: S + C + KD ger enligt Demoskop 45,0 procent. Det är inte heller en majoritet. Senast den kombinationen hade egen majoritet i opinionen hette partiledarna Göran Persson, Maud Olofsson och Alf Svensson.
Så här ser Centerpartiets regeringsplan ut i sammandrag. Partiet vill regera med ett parti som sagt nej, i en konstellation som inte har majoritet, för att slippa ett parti som sitter på de mandat som skulle ge majoritet. Och om det inte går: nyval.
Tre kvinnor i toppen. Magdalena Andersson vill regera med C men behöver V. Elisabeth Thand Ringqvist vill regera med S men vägrar V och vill ha KD. Ebba Busch vill regera med M och SD och bjuder in C. Alla tre vill sitta i regering. Ingen av dem kan det tillsammans med de andra två.
Det är den regering 50,6 procent föreställer.
Vad får man för en röst på Centerpartiet?
Stanna upp vid Ebba Busch ett ögonblick. Hon är vice statsminister. Hon är energi- och näringsminister. Hon sitter i en regering som enligt Demoskop har 44,5 procent mot oppositionens realistiska 44,1. Hon är en dryg procentenhet från att bli omvald.
Och hon har 7,5 procent i ryggen. Det är inte 7,5 procent som röstar på KD för att få se Busch som statsråd hos Magdalena Andersson. Det är 7,5 procent som röstar på Tidöpolitiken: kärnkraften, gängpaketet, migrationspolitiken, Busch som näringsminister. Byter hon sida tar hon inte med sig de väljarna. Hon lämnar dem hos Moderaterna och Sverigedemokraterna och kommer till S med en bråkdel av partiet.
Centerpartiets regeringsplan bygger alltså på att Ebba Busch ska lämna vice statsministerposten, lämna den regering hon är en dryg procentenhet från att få fyra år till med, lämna de väljare som just gett henne 7,5 procent – och byta allt det mot ett statsråd under Magdalena Andersson i en regering utan majoritet, bredvid ett parti som beskriver hennes nuvarande regering som hälften sverigedemokratisk.
Hon har sagt nej. Det hade vem som helst gjort.
Vilket leder till den fråga som borde ställas till Centerpartiets väljare, de runt 7 procent som enligt Demoskop tänker lägga sin röst där: vad får ni för den?
En röst på Liberalerna är bortkastad på det enkla sättet. Partiet åker ur, rösten försvinner.
En röst på Centerpartiet är bortkastad på ett mer sofistikerat sätt. Den räknas. Den ger mandat. Och mandaten kan inte användas till någonting partiet har lovat.
Röstar du på C för att få S, C och KD i regering får du ingenting, för KD har sagt nej.
Röstar du på C för att hålla Vänsterpartiet borta från makten får du ingenting, för utan V:s mandat finns ingen majoritet.
Röstar du på C för en liberal, företagarvänlig mittenpolitik får du ingenting, för C vägrar samarbeta med de partier som bedriver sådan politik.
Röstar du på C för att byta ut regeringen Kristersson får du antingen en S-regering som lutar sig mot Vänsterpartiet – det enda C uttryckligen lovat att inte stödja – eller ett nyval.
Nyvalet är det enda på listan som Centerpartiet själva har sagt att de är beredda att leverera.
Så Centerpartiet går till val på en regering som inte finns, med ett parti som inte vill, mot en majoritet som inte går ihop, och med nyval som reservplan. Och får 7,3 procent för det.
Det är inte ett vägval. Det är ett parti som har ställt sig mitt på vägen och sagt att alla andra ska köra runt.
Kejsarens nya stapel
Det här är den politiska versionen av Kejsarens nya kläder, fast med ett diagram.
Alla ser stapeln. Alla upprepar procentsatsen. Public service visar ”oppositionen” som ett block i samma färg, prydligt staplat, som om S, V, MP och C stod i kö utanför samma regeringskansli med samma nyckel.
Men märkligt få ställer den enda relevanta frågan: vilken regering föreställer den där stapeln?
Svaret är ingen. Stapeln föreställer en väljarsumma. Den säger något om hur många svenskar som är missnöjda med den nuvarande regeringen. Den säger ingenting om huruvida det finns ett alternativ som kan ta över. Och det är ju, om vi ska vara petiga, poängen med ett val.
Fyra partier, fyra ekonomier – och en statsminister som ska hålla ihop dem
Regeringsfrågan är dessutom bara början. Anta, som ett rent tankeexperiment, att Magdalena Andersson faktiskt lyckas samla sina 50,6 procent i ett och samma rum.
Föreställ er första regeringsförhandlingen.
Vid bordets ena ände sitter Centerpartiet och vill sänka arbetsgivaravgifter, avreglera och göra det enklare att vara företagare. Vid den andra sitter Vänsterpartiet och vill ha förmögenhetsskatt, förbud mot vinster i välfärden och en ekonomi som dras kraftigt åt vänster. Mellan dem sitter Miljöpartiet och vill höja priset på bensin, diesel och flyg, införa nya miljöskatter och fortsätta säga nej till ny kärnkraft. Och i mitten sitter Socialdemokraterna, som ska lägga fram en budget där alla tre har fått som de vill och sedan kalla den för stabilitet.
Det är samma statsminister som 2021 satt i exakt den här situationen och fick se budgeten falla samma dag som hon valdes. Centerpartiet röstade då emot hennes budget för att den förhandlats med Vänsterpartiet. Hon avgick efter sju timmar. Sedan dess har C lämnat samarbetet helt och förklarat att man inte sitter i en regering med V.
Nu ska hon göra om det, fast med ännu mindre marginal och ännu tydligare nej från båda håll.
Hur går det till rent praktiskt? Man får väl tänka sig att C går med i regeringen på villkor att V inte gör det, att V släpper fram regeringen på villkor att C inte gör det, och att MP fyller ut mellanrummet med en klimatbudget som ingen av de andra tre har röstat för. Socialdemokraterna kallar det för en ”bred lösning” och medierna rapporterar det som att oppositionen vunnit valet.
Centerliberal ekonomi. Vänsterpartistisk fördelningspolitik. Miljöpartistisk skatte- och energipolitik. I samma budget, presenterad av en statsminister som redan en gång förlorat exakt den omröstningen.
Det är inte ett regeringsunderlag. Det är tre olika länder och en konferencier.
Miljöpartiet har visserligen meddelat att man kan tänka sig både C och V. Det är generöst. Det är ungefär som att gärna gifta sig med två personer som vägrar befinna sig i samma rum – och sedan beställa bröllopstårtan.
Liberalerna – högerns egen papperskorg
Nu ska man vara rättvis, och det är faktiskt hela poängen med den här texten.
Tidösidan har en uppenbar svaghet, och den är värre än det brukar låta. Liberalerna får 2,4 procent i Demoskop. Vore det valresultatet åker partiet ur riksdagen.
Men det är inte bara så att L ”försvinner”. Det är så att 2,4 procent av högerns väljare röstar på ett parti som inte får några mandat. Deras röster fördelas inte till M eller KD. De fördelas till ingen. De bara slutar existera, och riksdagen ritas om som om de aldrig gått till valurnan.
I antal människor handlar det om ungefär 156 000 väljare, räknat på valdeltagandet 2022. För att ta sig över spärren behöver L omkring 260 000 röster. Gapet är alltså runt 104 000 väljare som måste byta från M, KD eller SD till ett parti de egentligen inte tänkt rösta på. Det är ungefär ett Linköping.
Det ger Tidösidan ett val som oppositionen slipper.
Antingen stödröstar man L över spärren och hoppas att ett helt Linköping gör samma kalkyl samma dag. Lyckas det är blocket uppe på närmare 47 procent. Misslyckas det – L landar på 3,7 – har man kastat bort ännu mer, och dessutom försvagat de partier som faktiskt kommer in.
Eller så skiter man i L, accepterar att 156 000 av de egna väljarna inte räknas, och går till val på 44,5.
Det är därför L inte räknas med här. Inte för att jag är elak mot Liberalerna, utan för att det är så spärren fungerar.
Och det är exakt den stenhårda realism medierna gärna tillämpar på högern. ”Tidösidan har ett problem med Liberalerna” – sant, och det sägs ofta.
Frågan är varför samma realism försvinner när man vänder blicken. Man kan inte dra av L med hänvisning till spärren och samtidigt lägga till V och C med hänvisning till ingenting. Antingen räknar man regeringsunderlag, eller så räknar man väljarsympatier. Man kan inte göra det ena på högersidan och det andra på vänstersidan och kalla resultatet en mätning.
Faktaresistent eller bara lat?
Det är lätt att kalla rapporteringen faktaresistent. Det är fel. Siffrorna är korrekta, och oppositionen leder faktiskt i antal väljare. Om L och Övriga åker ur fördelas deras mandat, och då har S, V, MP och C tillsammans en klar mandatmajoritet i riksdagen.
Så medierna ljuger inte. De bara slutar vid första rätta svaret.
”Oppositionen leder” är sant.
”Oppositionen kan vinna valet” är sant.
”Magdalena Andersson blir statsminister” kräver att C och V, som inte kan enas om vem som ska sitta i regeringen, röstar på samma statsministerkandidat. Och sedan på samma budget. Fyra år i rad.
Det är den frågan som aldrig ställs i samma andetag som stapeln visas. Inte för att någon döljer något, utan för att stapeln ser så färdig ut. 50,6. Majoritet. Klart. Nästa inslag.
Det är därför det inte är faktaresistens. Det är något tråkigare: det är att räkna klart och sluta tänka.
Ögonblicksbilder, men ärliga sådana
Andra färska mätningar ger oppositionen större försprång än Demoskop. Opinionsmätningar är ögonblicksbilder, inte valresultat, och valdagen kan vända allt. Det är viktigt att säga, och jag säger det gärna.
Men Demoskops siffror säger vad de säger. Räknat på regeringsalternativ som faktiskt kan bildas leder SD, M och KD med 44,5 procent mot oppositionens 44,1 eller 43,3.
Så oppositionen får gärna fortsätta fira sina 50,6 procent. Beställa ballongerna. Kyla champagnen. Kanske till och med börja diskutera vem som ska bli finansminister – Centerpartiets eller Vänsterpartiets kandidat, det får de ta sedan.
Det återstår bara ett ganska pinsamt problem.
De har fortfarande ingen regering att fira.
Kejsaren är naken. Men stapeln är verkligen väldigt snygg.
Krönikan bygger på Demoskops väljarbarometer för augusti 2026 (fältperiod 29 juli–10 augusti, 2 016 svar) samt partiernas egna regeringsbesked som de redovisats i svenska medier under valrörelsen. Röstantal är beräknade på valdeltagandet 2022. Opinionsmätningar är ögonblicksbilder och inte valresultat.
