Det är svårt att inte stanna upp vid såna siffror. Över 2 300 människor har nu bekräftats döda i det pågående ebolautbrottet i Demokratiska republiken Kongo, och totalt har nästan 5 000 fall registrerats. Utbrottet, som startade i maj, drivs av virusvarianten bundibugyo – en ovanlig och särskilt farlig form av ebola som det ännu inte finns något godkänt vaccin eller behandling mot.
Enligt de senaste siffrorna från EU:s smittskyddsmyndighet ECDC rapporterade Kongo den 16 augusti totalt 4 945 bekräftade fall, inklusive 2 325 dödsfall, och 730 patienter vårdas just nu isolerade på sjukhus. Det är en ökning med drygt hundra nya fall och över femtio dödsfall bara sedan dagen innan – en påminnelse om hur snabbt sjukdomen fortsätter att sprida sig trots alla insatser på plats.
Snabbast växande utbrottet i historien
Det här är inte bara ett allvarligt utbrott – det är enligt Världshälsoorganisationen WHO det största ebolautbrottet som någonsin drabbat Kongo, och det sprider sig snabbare än något tidigare utbrott av sjukdomen. Det som började i Ituri-provinsen i maj har nu spridit sig till 54 hälsozoner i sex provinser: Ituri, Nord-Kivu, Syd-Kivu, Haut-Uélé, Tshopo och Bas-Uélé. Dödligheten ligger enligt WHO:s senaste beräkningar strax under 47 procent – alltså nästan varannan person som smittas dör.
Man ska komma ihåg att det här redan är landets sjuttonde ebolautbrott sedan sjukdomen upptäcktes 1976, och det kom bara fem månader efter att ett tidigare, mindre utbrott i Kasai-provinsen förklarats över i december 2025. Jämför man med det stora utbrottet i Nordkivu och Ituri mellan 2018 och 2020, som varade i nästan två år och krävde 2 299 liv, ser man hur snabbt dagens siffror har vuxit förbi det – och det på bara några månader.
Sjukdomen har redan spridit sig utanför landets gränser. Uganda rapporterade tidigare i sommar bekräftade fall i huvudstaden Kampala, men kunde i slutet av juli förklara sitt eget utbrott över efter 42 dagar utan nya smittade. Enstaka importerade fall har också upptäckts hos hjälparbetare som evakuerats till Tyskland och Frankrike för vård, vilket visar hur globalt sammanlänkad den här typen av sjukvårdskris faktiskt är, även om själva smittspridningen stannat i Centralafrika.
Kapplöpning efter ett vaccin
Det som gör bundibugyo-varianten så svår att stoppa är just att det saknas ett licensierat vaccin – de vacciner som funnits mot ebola är utvecklade för den vanligare zairevarianten. Men just nu pågår ett internationellt kapplöpningslopp för att ändra på det. I slutet av juli fick den första frivilliga i Storbritannien en experimentell vaccindos riktad specifikt mot bundibugyo-viruset, och bara veckor senare gav kanadensiska myndigheter grönt ljus för Moderna att starta en liknande studie med sitt mRNA-vaccin.
WHO:s expertgrupp har dessutom rekommenderat att man testar om det befintliga, redan godkända vaccinet Ervebo – som fungerar mot den vanliga zairevarianten – även kan ge ett visst skydd mot bundibugyo, efter att djurförsök visat lovande resultat. Omkring 55 000 vårdarbetare i de värst drabbade områdena har redan fått Ervebo som förebyggande skydd under tidigare vaccinationsinsatser, även om det alltså inte är säkerställt att det biter på just den här varianten.
Samtidigt fortsätter humanitära organisationer som Läkare Utan Gränser sin insats på plats, med över tusen fyrahundra medarbetare som behandlar patienter och bygger upp isoleringsenheter i regioner som redan är hårt drabbade av konflikt och osäkerhet. Det är i grunden människor som mist familjemedlemmar, grannar och vårdpersonal – och just den mänskliga kostnaden bakom alla siffror är lätt att glömma bort när man bara läser statistik. Förhoppningen nu, både bland forskare och de som arbetar i fält, är att vaccinstudierna ska ge resultat innan utbrottet hinner växa ännu mer.
Av: Bernt Johansson
67 år lever i Thailand
